Äntligen lyckades jag

Det var mitt i natten och det stora vita gallret satt fortfarande kvar där efter att jag hade försökt rymma tre gånger. Jag hade ett litet vitt rum med en grå träsäng vid ena hörnet och ett metallhandfat i andra hörnet. Jag satt vid sängkanten och dinglade med benen lite lätt och lyssnade på fläkten i taket som snurrade snabbt. När jag satt där och dinglade med benen funderade jag på hur jag skulle rymma igen. Jag tryckte upp min trötta kropp upp ur sängen och sköt den åt sidan och stack ner halva armen i hålet som jag hade grävt i golvet och gömt min ritning i.

Jag ritade och skrev på planen som jag hade tänkt ut. När jag var klar tryckte jag ner ritningen i bakfickan och gick till dörren för att kolla att ingen var där. En kort stund efter att jag hade kollat att ingen hade sett min ritning vände jag ryggen mot dörren och kände hur alla hårstråna ställde sig upp över hela ryggen. Jag vände mig snabbt om och såg en mörk skepnad som svepte förbi utanför cellen. Jag kände hur nervositeten kom fortare och fortare efter att jag hade gått hastigt. Jag ställde mig i panik bredvid min säng samtidigt som jag drog upp ritningen från bakfickan, men den satt fast. Tillslut fick jag upp den och kastade ner den i hålet och sköt tillbaka sängen i hörnet igen. Jag lade mig under täcket och efter en stund började jag att känna hur min kropp började att skaka. Till slut somnade jag djupt.

Jag vaknade av solens starka stålar som lyste på mitt ansikte. När jag öppnade mina ögon sakta kände jag en stark unken lukt av gammalt urin från när jag hade gjort mina behov på golvet igår. När jag gick upp ur den hårda sängen såg jag det vita gallret i fönstret. Jag kände hur mitt blod började att rusa allt fortare av ilska. Argt gick jag upp medans jag stampade mina fötter i golvet samtidigt gick jag mot mitt metallhandfat och tog mitt starkaste material som låg lite snett på kanten. Jag tog den vassaste, rosa glittriga sågen som jag ägde och gick rakt mot gallret och sågade. Jag stod i flera timmar och bara sågade. Tillslut lyckades jag såga sönder gallret. Ja, tänkte jag högt i huvudet så att det ekade in i hjärncellerna. När jag hade tagit bort gallret lade jag det på golvet och flyttade undan sängen och kastade ner gallret ner i hålet. Sedan sköt jag tillbaka sängen över hålet och kände hur hela kroppen började att fladdra. Jag svävade fram över golvet och hämtade hammaren som låg i den gamla spyan som luktade sur mjölk.

Efter att jag hade krossat glaset som en vindruva gick larmet. Jag hoppade ut ur fönstret och landade i en rosenbuske. Jag hörde hur vakternas skor dånade i marken på grusvägen när dem sprang efter mig. Jag sprang in i skogen och gömde mig i en gammal stubbe som var täckt med mossa och barr. Allt som fanns i den var tre flugsvampar, två krokiga kvistar och några spindelnät. Utanför stubben fanns en stor sten, småsten och en massa träd. Det luktade fuktigt trä i stubben. När jag höll på att ta bort alla taggarna jag hade fått efter att ha landat i rosenbusken började småstenarna att skaka. Jag lyssnade efter ljudet som orsakade alla skakningarna i marken när jag plötsligt hörde ett dovt ljud av att någon kom, det var något tungt och stort. Ljudet kom närmare och närmare stubben som jag satt i. Jag sjönk ner i mossan och försökte lyssna hur nära ljudet var, men allt jag kunde höra var mina egna andetag.

Jag vaknade morgon därpå av att det var någon som pratade utanför. Jag tryckte försiktigt upp mitt huvud lite lätt och såg en man i likadan kostym som de hade på fängelset. Samtidigt som jag försökte att ta det lugnt, lyssnade jag på vad de pratade om.

-Tror du att han är här? Frågade den ena

-Nej det tror jag inte, svarade den andra.

-Okej, vi fortsätter att leta efter honom i skogen som ligger bakom fängelset, han ligger säkert och trycker någonstans under en sten eller något, sade den första.

Efter en stund när jag hörde att de hade gått iväg kravlade jag ut med halva kroppen lite försiktigt ut ur stubben. Plötsligt hoppade en räv över subben och jag kastade mig tillbaka in i stubben men kröp ut igen när jag såg rävens stora bruna ögon som stirrade på mig. Räven var rödbrun med en stor svart prick på ryggen med vita ringar runt ögonen, den såg lite rädd ut och backade sakta bakåt.

-Hej lilla vän, var inte rädd jag är en snäll pojke, sade jag med en lugn röst. Räven lade sig ner på alla fyra men ställde sig upp igen. Den kom närmare och närmare, tillslut stod räven och luktade på mina röda fängelsebyxor som låg avslappnande i de vitaste snötäcket.

Jag plumsade i snön med räven i två timmar. Allt vi hade sett var nakna träd och grenarna som pekade åt alla håll, snön gick upp till knävecket. Vi hade gått en kort stund till när vi såg ett övergivet stenhus några meter bort. Jag sprang dit och hade räven efter mig. Det var ett litet övergivit stenhus som såg gammalt ut.

Vi hade bott där i några veckor och hade redan börjat fått det hemtrevligt när vi plötsligt hörde hur någon bankade på dörren.

-Vi vet att du är där inne, kom ut! Ropade rösten. Jag kände igen rösten direkt. Det var samma röst som pratade utanför stubben. Jag tog räven under armen och hoppade ut ur fönstret till bakgården. Jag stannade till och kollade över axeln och såg att de hade brutit sig in i stenhuset och letade efter mig. Jag sprang ut genom grinden och genom den döda skogen tills jag trillade i snön. Jag kände hur räven skakade av kylan som snabbt lade sig som ett lager över ryggen. Mitt huvud var nedtryckt i snön, jag kände hur mitt ansikte snabbt domnade bort. Det sista jag mindes var när räven försökte krångla sig upp ur min arm.

Jag vaknade upp av att jag blev kastad på ett stengolv. Jag satte mig upp försiktigt och öppnade ögonen och såg att jag var tillbaka i den vita hemska cellen igen.